Min mormors far Johannes Bengtsson har berättat om sina förfäder för Emil Söderman.
Emil Söder man har skrivit om detta i boken Bjärehalvön. Kapitlet heter "En äkta Bjäreätt".

Vi ska gå tillbaka till Johannes farfars far Ola Hallengren.
Ola Hallengren kom från Ränneslövs församling i Halland.
Han gifte sig med Petronella Åkerblom från Landskrona.
Deras son Sven föddes i Köpenhamn.
Ola var skeppstimmerman vid kronovarven, först i Köpenhamn sedan i Helsingör. När han kom tillbaka till Sverige bosatte han sig med hustru och sonen Sven i Hålarp i Grevie socken. Han var här byggmästare och uppförde en hel del byggnader i de norra socknarna.

Hallengren ansågs på sin tid vara häradets starkaste karl.
Det berättas från hans tid vid örlogsvarvet i Köpenhamn att en varvsgesäll blev arg på en springpojke och gav honom en ordentlig örfil. Pojken skulle ha fallit i sjön om inte Hallengren hunnit gripa tag i honom. Gesällen och Hallengren blev förargade på varandra. Tvisten slutade så. att varvsarbetarna kom överens om att mäta sina kroppsstyrkor mot varandra. Man tog fram två järntyngder som vägde 10 lispund vardera ( båda tillsammans 170 kg enligt Söderman). Många försökte lyfta båda tyngderna men bara gesällen och Hallengren lyckades. Hallengren kunde dessutom promenera runt ett tag med tyngderna.. Efter detta åtnjöt Hallengren stor respekt för sin styrka bland de danska varvsarbetarna.

Hallengren återvände, som sagt, till Sverige.
Då bröt ryska kriget ut 1788 under Gustav III. Kriget fördes både till lands och till sjöss.
Året 1790 fördes kriget huvudsakligen till sjöss. Den 9 juli kl. 09.30 började ett av de ärorikaste sjöslag som vår historia har att berätta om. Den ryska flottan och den svenska skärgårdsflottan plus förstärkning från stora örlogsflottan drabbade samman. Slaget slutade först klockan 10 på kvällen och då hade den svenska flottan, under befäl av kungen själv vunnit en lysande seger över den ryska flottan.

I denna stora sjödrabbning var det som Ola Hallengren deltog med stort mod och stor tapperhet.
Han var båtsman ombord på örlogsfartyget "Dygden", som förde många kanoner. I den täta krutröken och under stridens hetta var "Dygden" skild från övriga delen av flottan och såg sig snart omringad av sex ryska fartyg. En fruktansvärd kanonad började. På det svenska krigsskeppet stod nio man vid varje kanon. Ett av de ryska fartygen fick en svår roderskada och flera av de andra fick riggen nerskjuten och resten sköts i sank. "Dygden " hade under striden fått betydande skador. Masterna var nerskjutna och hela riggen med tackel och tåg låg i ett oredligt virrvarr på det blodbesudlade däcket. Hallengren som stått vid en av kanonerna under hela striden var till sist tredje man, de andra sex hade stupat. Härvid kom hans jättestyrka väl tillpass. Till sist fick han själv sköta kanonen. och efter varje omladdning av denna satte han sina breda skuldror mot kanonen och förde den tillbaka i skottläge. "Dygden" var nu bara ett vrak. Hon hade fått 78 skott i vattenlinjen. Men nu var striden till ända och männen fick använda sina sista krafter till att försöka täta de många skotthålen. Man använde allt som var lämpligt för att täta hålen med. Man till och med lät fira ner matroser sittande i skinnpåsar utmed fartygets sidor för att därifrån försöka täta hålen för att kunna hålla skeppet flytande tills hjälp hunnit anlända. Hallengren berättar också att då krutröken skingrats blev de beskjutna av det svenska chefsfartyget, då man ombord på detta trodde att de var ett fientligt fartyg eftersom "Dygden" inte visade flagg. Slutligen lyckades man resa upp en stång med den svenska flaggan på däck och snart blev besättningen omhändertagen av sina landsmän.

Under Karl den XIV Johans deltagande i det stora kriget mot Napoleon utkämpades de mest avgörande drabbningarna vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig. När den sista staden stormades var där även svenska trupper, däribland Vendes artilleriregemente under överste Karl von Cardells befäl. I det stora tredagsslaget vid Leipzig den 16-19 oktober 1813 deltog Cardell med sina trupper.
Hans ordonnans vid denna tid var Ola Hallengrens son Sven Hallengren.
Sven Hallengren har berättat att då överstens stora bruna häst höll på att sätta sig fast i ett kärr utanför Liepzig, ville han byta häst med sin ordonnans som hade en mindre och lättare häst.
Han berättar vidare från stormningen av Leipzig att, då Vendes artilleriregemente utan framgång lät sina kanoner spela mot ett par av stadens dubbla järnportar, gick han fram till sin överste och anhöll att om tillstånd att få ladda malmkanonerna med dubbel laddning. Denne svarade då, att ordonnansen fick göra detta men på eget ansvar. En artillerist lyckades under tiden komma fram till portarna, omkring vilkas lås han ritade en stor cirkel. Därefter riktades en koncentrerad eld mot denna punkt, och efter en fruktansvärd tredje salva störtade portarna samman med ett stort brak. Artilleriet körde då igenom den och på detta sätt öppnade bräschen i stadsmuren in i staden, medan de avbröstade kanonerna sköt skott på skott , som svepte genom den av skräckfyllda människor fyllda gatan. Över blesserade preussare, sönderskjutna vagnar, övergivna franska kanoner störtade de in i ett riktigt helvete på gatorna. Här mötte de enskilda preussare. Krutröken fördunklade allt .Husportarna var stängda. Men ur alla fönster, ur alla gluggar och från hustaken kom ett mördande kulregn. Fransmännen hade stängt in sig i husen och stod även i stora skaror långt framme på gatan, som inom några ögonblick var fylld med döda och sårade. Från husen kastades massor av kokhett vatten ner på oss där vi tågade fram .På grund av att civilbefolkningen deltog i gatustriderna gav Cardell sitt folk tillåtelse till en timmes plundring av staden och inom den tiden blev många av dem förmögna män.
Sven Hallengren har också berättat om hur Napoleon sett de svenska truppernas intåg i staden. Han skulle då ha sagt :" Jag tror att det regnar svenskar från himlen, ty jag ser inga andra än blå trupper". Sven Hallengren fick vara med och bevittna Napoleons återtåg med spillrorna av sin här.

Sven Hallengrens son Bengt Petter Svensson blev jordbrukare och snickare i Grevie, var också en modig och rådig man. En stormig höstnatt strandade en stor engelsk fullriggare vid "Själaviken" inom Påarps allmänning. Väldiga brottsjöar hävde sina vitskummiga vattenmassor över det stora fartyget som knakade i sina fogar, medan besättningen som varje ögonblick trodde att fartyget skulle rämna, hade tagit sin tillflykt till riggen, där de surrat fast sig så gott de kunde. Under tiden samlades en mängd människor på stranden, omkring 300 fiskare och sjömän. De såg stormens raseri och såg hur de skeppsbrutna med ångest vinkade till åskådarna på stranden för på så sätt be om hjälp ur dödens käftar.
En stund senare anlände en norsk snipa från Torekov till strandningsplatsen. Vilka ville nu hjälpa de nödställda? Slutligen framträdde nu ur folkmassan fyra modiga bönder, tillika fiskare, Bengt Petter Svensson, ryss-Ola Peter, Malm och Eneman. Snipan fördes omedelbart ner till strandbädden och ut i de vitskummiga bränningarna. Tre av dem satte sig i båten, en vid rodret och två vid årorna, medan Bengt Petter Svensson så långt han kunde gick vid båtens sida och stödde denna, varefter han gick ombord. Med yttersta ansträngningar och under ständig fara att kantra lyckades de fyra männen med sin båt komma i lä av fartyget. Snart var de ombord och klättrade, sedan de först gjort fast en lina i land, upp i riggen, där de lyckades att ta ner de stelfrusna skeppsbrutna sjömännen samt ta ner dem i båten. Vid linan kunde de med större trygghet föra båten i land och snart stod alla lyckligt räddade på stranden.
Räddningsbragden blev också belönad av den engelska kronan, och de fyra räddarna fick var sin medalj i silver att bäras i blått band med gula ränder. På ena sidan var Karl XV:s bild präglad och på den andra stod jämte männens namnen, orden ""För berömliga gärningar"" Den högtidliga medaljutdelningen ägde rum i Västra Karups kyrka och församlingens dåvarande kyrkoherde, professor Eberstein, höll ett vackert tal till de fyra männen med erkännande av deras mod och människokärlek.

Även vid ett senare tillfälle, då ett fartyg under storm strandat vid "Röhälle" utanför Dagshög, lyckades tack vare Bengt Petter Svenssons mod och rådighet besättningen bli räddad.